Axel Darvik representerar Liberalerna och kandiderar till kommunfullmäktige. I dag är han fritidspolitiker och sitter i Miljönämnden som andre vice ordförande.
TP: Varifrån kom ditt miljöengagemang?
AD: Det har funnits hela tiden, jag har alltid gillat att vara ute i naturen och gör det så ofta jag får chansen. Jag är tekniker och civilingenjör och tycker det är spännande att sätta mig in i hur man kan jobba med lösningar på miljöproblem.
– Som barn tittade jag mycket på naturprogram på tv och lärde mig mycket om utrotningshotade djur, det väckte en stark känsla för att man måste göra nånting. Det måste finnas plats för alla arter, en artrikedom på planeten. Att inte människan förstör naturen.
TP: Grön stad – vad betyder det för dig och ditt parti?
AD: Det är en stad där vi jobbar mycket med de gröna ytorna. Det gröna är jätteviktigt för att vi människor ska må bra. Att man utformar stadsmijlö med gröna värden. Även om man bygger en tät stad är det viktigt att det gröna får plats också. Vi har bland annat drivit på för gröna tak och väggar, i täta miljöer är det bra för människors hälsa. Och att om man tvingas ta ner träd behöver man göra kompensationsåtgärder. Men jag tror också att man många gånger kan anpassa byggandet till naturen.
TP: Det tror vi också, men vi ser inte att det görs tillräckligt. Tyvärr. Man tar de enklaste lösningarna… Men du pratar om kompensationsåtgärder om man tar träd, menar du gröna tak, att det funkar?
AD: Gröna tak är inte kompensationsåtgärder utan ett komplement för att öka de gröna värdena. Det är ju inte fullgod kompensation för att ta ner träd! Om man tar ner träd får man plantera nya träd i så fall. Men jag tror man kan göra mycket mer av smarta lösningar och anpassa staden efter naturen på ett bra sätt.
– Så som man bedriver stadsutvecklingsprocessen i Göteborg i dag missar man ofta de delarna. Det tror jag beror på att man ïnte har så stor flexibilitet. Kommunen styr väldigt hårt och exakt och fokuserar på vad man får och inte får göra, istället för på de kvalitéer man vill åstadkomma. Konsekvenserna blir många gånger att man gör en plan och så blir det de enkla lösningarna.
TP: Menar du att man ser mer på att bygga ett hus, istället för att titta på helheten?
AD: Ja, man sätter strikta ramar och så får byggbolagen jobba utifrån de ramarna. Det kan bli klumpigt när man jobbar ute i verkligheten. Till exempel när det kommer till grönska och träd finns inte mycket flexibilitet. Han man ritat in det på kartan – detta är den fyrkant där man får bygga. Då blir resultatet att om det finns träd där måste man ta ner dem.
TP: Men om inte kommunen har strikta riktlinjer för att t.ex. skydda träden skulle många entreprenörer tycka det var enklare att ta bort dem. De har inte ansvaret för att skydda träden. Det är jobbigare att bygga hus nära ett stort träd, än att ta bort det och plantera en pinne efteråt. Det blir billigare också…
AD: Definitivt ska man ha riktlinjer för att skydda värdefulla träd! Men man kan i stället säga ”Man får bygga så här stort på den här tomten, ni får stor frihet – men de här träden måste bevaras!” Vad man oftast gör nu är att man detaljreglerar och det kan leda till att träd måste tas bort.
– En annan metod är att sätta en prislapp på varje träd, ett pris som är betydligt högre än för en ny planta, och kanske tillföra det på markpriset. Så att företagen försöker hitta en så bra lösning som möjligt, så att man använder kreativitet och innovationsförmåga hos företagen. Det tycker jag vi ser väldigt lite av. Ett gammalt träd kan vara en väldigt viktig kvalité – kan man bevara det är det naturligtvis att föredra.
TP: Det finns mätmetoder – som inte används i Sverige, men till exempel i England – där man räknar in det sociala värdet, vad trädet betyder för hälsan, för klimatet, för fastighetspriser i området, och en massa andra saker. Då blir gamla träd i princip oersättliga. Vi räknade på träden på Vasagatan med den metoden och då skulle vart och ett av de gamla alléträden hamna på ungefär en miljon.
AD: Det kan jag tänka mig. Vi byggde sommarhus för ett par år sedan och gick in starkt med ambitionen att bevara alla tallar på tomten, byggnadsarbetarna kallade oss trädkramare (skratt). Vi lyckades. Någon gren fick sågas av men alla träd klarade sig jättefint. Det är en del av värdet, nu har vi tallar som kommer upp genom altanen och böjer sig in över taket och ger skugga. Det skapar ett rum runt omkring huset.
TP: Vi ser ofta att de här frågorna missar man i kommunen. Hur ska man förbättra, för att få in de här värdena?
AD: Jag tror att det är mycket det du är inne på – att man prissätter värdet på trädet. Att väga in sociala och mänskliga kvalitéer, då kan man göra en bättre avvägning. Idag lutar man sig mot regelverk – ädellövskog måste bevaras och vissa andra träd. Men det blir ett fyrkantigt och juridiskt sätt att tänka. Det främjar inte kreativitet och att hitta smarta lösningar. Jag hoppas man framöver kan se värdet i att skapa den här integrationen när man bygger i nya områden.
TP: Vi ser att till och med de träd som är skyddade enligt miljöbalk och artskyddsförordning – de skyddas ändå inte. Ibland missar kommunen, de söker inte ens dispens förrän någon påpekar det. Då söker de dispens lite sent, och får den med vändande post från Länsstyrelsen. Inte ens skyddsvärda lövträd, gamla träd, skyddade arter…
AD: En dispens kostar ingenting i stort sett. Om man inte gör detta smart använder man inte de olika aktörernas kreativa förmåga att hitta lösningar. Då kör man på, söker dispens och hoppas att det funkar. Det billigaste sättet.
TP: Vitena ligger för lågt när man tar bort eller skadar träd. Det handlar om någon tusenlapp, någon gång kanske sjutusen eller lite mer – men det är ingenting.
AD: Man måste nog… det brukar vara effektivare att slå mot plånboken. Men då måste man se till att jobba på ett bra sätt tillsammans i stället! Om det handlar om äldreboenden eller lägenheter eller nya kontor – klarar man att bygga på ett sådant sätt att man klarar grönskan är det bra. Då får kanske kommunen släppa på lite andra principer om hur husen ska vara utformade, så man istället fokuserar på detta. Vi har ett väldigt funktionalistiskt sätt att tänka i Sverige när vi bygger, över huvud taget. Med byggregler där den här typen av kvalitéer inte vägs in.
– Vissa saker rår inte kommunen över, det finns på statlig nivå, med Boverkets byggregler. Allt som har att göra med ljusinsläpp, buller, storlek på rum, tillgänglighet, allt är väldigt regelstyrt. Det kanske inte alltid är bra för människorna som bor där.
TP: Har inte reglerna gjorts för att man ska garantera ett bra boende?
AD: Alla är gjorda med de bästa intentioner. Men det behöver inte alltid betyda att summan är bra bostäder. Vad man kan göra lokalt – till exempel har Göteborgs kommun alltid haft en stark misstro mot marknadens aktörer. Vi i Liberalerna säger att det är viktigare att ge dem tydliga spelregler än att man detaljreglerar. Det finns ju byggregler att följa, men när man gör en detaljplan här kan man exakt skriva hur byggrätten ska vara, exakta takvinklar och så vidare. I många andra kommuner är det betydligt friare tyglar – man säger kanske vilken storlek det ska vara på huset ungefär, hur många kvadratmeter man får bygga. Det är ju det som byggbolagen är mest intresserade av, ytan. Om vi säger ”Ni har den här tomten, ni får bygga max så här stora hus. Men hur ni placerar husen det är upp till er. Men om ni känner er tvingade att ta ner eller skada träden blir det tilläggsköpeskillning eller stora krav på kompensationsåtgärder”.
TP: Du tror inte att det är nödvändigt att skydda träd på ett helt annat sätt? Det gör man till exempel i Tyskland, där måste man för varje enskilt större träd söka tillstånd för att fälla – till och med på privata tomter. Och tillstånd får man sällan. I Paris river man vägar och till och med bostadskvarter för att plantera parker. Vi har ju mycket grönska, men vi måste skydda den. Vi ser ju inte att exploatörerna är intresserade av att skydda grönskan.
AD: Det är de inte per automatik, de är intresserade av sina pengar. Men däremot kan man ju styra dem så de bygger på ett klokare sätt. Resultatet är det som ni efterfrågar också. Vissa träd ska vi skydda, samtidigt kan man ge en flexibilitet så att de ändå kan få ekonomi i bostadsprojekt. Göteborg har ju väldigt mycket mark, asfalt och gamla industriområden som vi kan transformera, som det vore bra att fokusera på.
TP: Det finns otroligt mycket hårdgjorda ytor. Ändå exploaterar man väldigt mycket i grönytor även inne i stan. Man pratar nu istället om små fickparker, iställer för att fatta att det saboterar den ekologiska balansen och biologiska mångfalden om man fragmenterar grönområden. Vilket skett i andra länder där man nu måste återskapa dem. Vi har mycket grönt i staden, det är en tillgång. Från politikens sida ser man inte det som en tillgång utan som något man kan utnyttja för annat.
AD: Jag tror man ska se det som en resurs. Men också att återskapa och sköta naturområden tror jag är jätteviktigt. Den naturliga mångfalden vi har i den svenska naturen är inte alltid jättehög. Boreala granskogar är rätt så artfattiga. Här i Göteborg har vi blandskog, men det är viktigt att sköta och bevara naturreservaten för en hög mångfald. Även parkerna.
Nu hamnar vi i en diskussion om Liberalernas förslag att människor som går utan sysselsättning kan få som jobb att sköta naturområden och naturreservat, och restaurera områden som förfallit. Axel Darvik kallar det enkla jobb, Trädplan invänder att det krävs kunskap. Han utvecklar resonemanget.
AD: Ja, det krävs handledning och kunskap, men också mycket manuellt arbete. Det kan vara enkla jobb. Framför allt blir det fler människor som hjälper till att bevara vår natur.
Trädplan berättar om misslyckade röjningar där handledningen inte fungerat.
AD: Vi ser att det finns en kunskapsbrist inom kommunen, inom Park och Natur, om hur vi ska ta hand om naturreservat och parker. Kunskapen behöver höjas. Och man behöver antagligen jobba på ett annorlunda sätt än i dag. Det är viktigt att det blir rätt.
Trädplan tar upp frågan om naturreservat. Regeringen stadgade för cirka tjugo år sedan att Natura 2000-områden ska omvandlas till naturreservat. I Göteborg går det extremt långsamt med omvandlingen menar vi.
TP: Det har tagit tjugo år att ens börja ta itu med Lärjeån och Amundön. Torsviken har man knappt pratat om. Det finns många andra områden också där diskussionerna knappast förs. Hur kan man påskynda processen?
AD: Man måste ta politiska beslut, och det har man tyvärr inte gjort. Jag tycker det är olyckligt. Det finns viktiga sådana områden som skulle behöva skydd som naturreservat. Men det finns motstridiga intressen och det har man inte velat kompromissa med. Det är till exempel hamnens intressen vad gäller Torsviken.
TP: Ändå är det deklarerat sedan tjugo år att den ska skyddas. Ni tycker att företagen ska få ganska fria händer, men då krävs det att kommunen är tuff när det behövs.
AD: Ja, och där har kommunen inte varit det. Man måste vara tuff. För mig handlar det om att ge företagarna tydliga spelregler. När det sagts att vi har områden som måste skyddas – då ska man göra det också! Det har ett viktigt värde att vi bevarar de naturområdena.
TP: Kanske det behövs bättre kontakt med tjänstemännen som sitter på information om områdena?
AD: Jag tror inte det är brist på information som ligger bakom detta, utan brist på politisk prioritering. Man tycker att andra saker är viktigare. Det är min slutsats.
Vi enas om att vi bättre måste ta hand om både den blå och den gröna naturen.
AD: Jag lyfte det senast i förra veckan då vi skulle yttra oss över Mölndals översiktsplan. Änggården är ju naturreservat, men det reservatet slutar vid kommungränsen. Men naturen och berget slutar ju inte vid kommungränsen. På andra sidan har man gärna velat hålla det öppet för att exploatera – vi tycker det är viktigt att bevara hela Änggårdsbergen. Det var en synpunkt jag skickade med. Det kanske inte riktigt pågår en dialog mellan kommunerna, men vi skriver brev till varandra.
TP: Du menar att Mölndals kommun vill exploatera mer i Änggårdsbergen?
AD: Det är deras beslut, men de frågade efter våra synpunkter och fick dem. Jag tycker det vore väldigt olyckligt om man klipper av Änggårdsbergen. Det har funnits diskussioner om en ekodukt över Söderleden till exempel så att Änggården kunde hänga ihop med områden söderut.
– Vi är mycket för en tät OCH grön stad. Vi människor ska ju bo nånstans, så antingen försöker vi bygga städer lite mer kompakta med grönska och lite högre hus- inte extremt, men högre än vad man har i villamattor i alla fall, så vi inte får en ”urban sprawl” där städer bara breder ut sig på ytan. Man ska se till att vi kan ha effektiva transporter med kollektivtrafik och att ytbehovet för människan inte blir så stort. Samtidigt ska man inte bygga städer där det blir asfalt och betong alltihop, utan med grönska i olika former, mellan husen och en del större parker.
TP: Hur långt ska man ha för att nå grönska, kunna sparka av sig skorna och låta barnen leka fritt?
AD: Egentligen ska den möjligheten finnas i varje kvarter. Bygger man ett modernt bostadskvarter tycker jag att det ska finnas en innergård eller liknande. Då måste man bygga det rätt. Så som vi byggde under miljonprogrammet var inte alltid fel, då skulle man ha mycket grönska och kallade det ”hus i park”. Men när det bor tretusen människor i kvarteret och träd däremellan husen, då kan träden och grönskan skapa otrygghet istället för den gemenskap som var tanken. När jag satt i stadsdelsnämnd i Frölunda var det många som hörde av sig och var oroliga för de tyckte att det kändes otryggt, grönskan skuggade gatlyktor, man ville ha bort buskage.
– Men det handlar om att det blivit så stora områden och enheter att man känner inte någon gemenskap eller ett sammanhang. När man går ut från sig egen trappuppgång finns det ingen gemenskap utan man går ut i en väldigt allmän sfär. Forskare som tittat på detta säger att vi människor klarar av hantera kanske 150 personer att skapa grannrelationer med. Men i miljonprogrammet skapade man många gånger granngemenskaper på tretusen, fyratusen, femtusen personer. Det klarar vi inte av att hantera som grannar. Då blir det otryggare i stället. Så det handlar egentligen inte om buskarna. Hade man byggt kvarter, där man tydligt vet ”Det här är våra buskar, vårt lilla område” – då hade de inte upplevts som fientliga.
TP: Vi får höra motsatsen, att folk blir oroliga även i förorterna för att man tar bort mycket grönska. Det finns många forskningsrapporter som säger att människor mår bättre av grönska. Just i förorterna blir folk sällan lyssnade på. Frölunda är ett praktexempel på hur man tar bort alla träd som är i vägen, i princip, och inte gör det i samarbete med människor som bor där, inte sparar natur.
AD: Det är bara att inse – det sättet vi jobbar på idag, det funkar inte. Det beror många gånger på att vi inte har tidiga dialogprocesser, vi kör det juridiska sättet. Men om man bara kör efter plan- och bygglagen blir det väldigt hårt när man löser konflikter. Det är inte lösningsorienterat, det gäller bara att avgöra vem som har lagen på sin sida. Jag vet att på vissa ställen har man jobbat annorlunda. När man byggde nya Hovås jobbade man mycket med tidig dialog för att få med de boende. Pratade med dem om vad som var de viktiga värdena, såg till att bevara en bäck och naturvärden.
TP: Man kan ifrågasätta vissa delar av den exploateringen eftersom man tog riktigt gammal skog och urberg.. Men man kanske inte hade sparat bäcken om man inte pratat med människorna. Där planerna ritas verkar man bara ha en karta, man ser inte var ungarna leker, vilka värden det finns på plats. Idag är samrådsmöten i princip bara information om fattade beslut.
AD: Ja, det kallas samråd men det ger inte möjlighet till en dialog. Det är en remissrunda, man stämmer av med alla intressen och om man bryter mot regler eller lagstiftning.
TP: Därför blir människor frustrerade nu när man inte ens längre har samråd i plenum. Först kommer information, sedan ska människor gå enskilt till en handläggare och diskutera själva. Alla kan eller vill inte det, och man missar de intressanta frågor som andra ställer. Det känns som att kommunen gör så medvetet för att förhindra människors engagemang.
AD: Jag tror framför allt det är viktigt att människor kommer in tidigare i processen. När det kommer till samråd har man redan gjort mycket utredningsarbete, bestämt en idé, stämt av med olika tekniska lösningar. Att då komma med inspel om nya förutsättningar, det innebär per automatik att man måste ta om hela idéskapandet. Därför uppfattas medborgarna som jobbiga. I samråd vill man inte ha nya synpunkter.
TP: Många kontaktar Trädplan och vill ha råd om hur de ska kontakta politiker eller om hur de kan överklaga.
AD: Det är sällan vanliga medborgare vinner en sådan rättsprocess, de har inte de juridiska skälen att stoppa bygget när de kommer in så sent i processen.
TP: När man utarbetar detaljplaner har något hänt. Tidigare när man tog bort tusentals träd ansåg man det vara stor miljöpåverkan och då var man tvungen att göra en mijökonsekvensbeskrivning. Vilket gjorde att det kunde prövas i miljödomstolen. Nu kommer man ofta undan det, genom att inte ens stora ingrepp kallas stor miljöpåverkan, och då finns det ännu färre lagliga skäl att påverka.
Trädplan nämner exempel: I Kålltorp tar man bort hundratals träd och går in och förstör i naturliga bra rekreationsområden. Vi kan inte ens överklaga eftersom det inte anses som betydande miljöpåverkan, vi fick ingen talerätt i högre instans. Där hade folk förslag till andra lösningar att bygga mer yteffektivt och spara en stor del av naturen.
AD: Just den typen av idéer och förslag skulle man få in om vi hade en bättre dialogprocess. Många gånger är det de närboende som har bra kunskap om ett område. Sen måste man naturligtvis ha vissa ramar för en dialog, där man kan diskutera och komma fram till vad som är det minst dåliga.
TP: Har du konkreta förslag till att förbättra det?
AD: Att man ställer krav på att ha en tidig dialogprocess. Det kan vara i planansökan när man söker markanvisning – att exploatören kan visa att man kommer att jobba på ett annat sätt för att tidigt ta in synpunkter från intresseorganisationer som Trädplan och från grannar och närboende. Det görs väldigt sällan. Man kör på. Från Stadsbyggnadskontoret och från byggbolagen.
– Det handlar, igen, om att man ska utnyttja marknadsaktörernas kreativitet och förmåga till nyskapande. Inte bara se detta som en juridisk prövoprocess. Det finns tydliga marknadsekonomiska anledningar till att bevara träd och grönska. Folk trivs med det och det skapar värden. Det är inte konstigare än så. När vi driver vår miljöpolitik handlar det mycket om att ta in miljökonsekvenserna i ekonomin också. Man måste använda både incitament och ibland skarpa förbud.
TP: Kan du se misstag som begåtts de senaste åren, som man kan lära sig av?
AD: Det viktigaste är att man får lov att göra misstag men utvärderar efteråt. Det gör man väldigt sällan i kommunen när man bygger nytt, går tillbaka och utvärderar. ”Vad blev bra, vad blev dåligt i det området?”- att man återför den kunskapen.
– Vad jag själv skulle kunna ha gjort mer är att ställa krav på utvärderingar. I Miljönämnden lämnar vi remisser på en massa detaljplaner. Vi vill veta vad som händer med våra synpunkter, vi misstänker att det händer väldigt lite med dem. Då måste vi jobba på ett annat sätt, varför säger vi det inte direkt i planansökan? ”Ni kan bygga där men här finns fina träd och grönområden, det kommer att bli svårt att klämma in så många hus”.
En fråga som Trädplan självklart ställer är hur Liberalerna ställer sig till oljekatastrofen i Stora ån.
AD: Jag är besviken på den hanteringen, den har varit saktfärdig. Jag tar med mig det.
TP: Ett annat självklart samtalsämne är Västlänken. Sista ordet är inte sagt juridiskt, valet kommer att förändra det parlamentariska läget. Är ni beredda att omförhandla om det kommer nya fakta?
AH: Vi är alltid intresserade om det kommer nya fakta, men vad vi ser nu är att vi inte vill omförhandla Västsvenska paketet. Det håller på att byggas och det vill vi att det ska. Men kommer det nya fakta ska man naturligtvis alltid lyssna på det.
– Men det finns ett avtal som kommunen är bunden av – det finns upparbetade kostnader om fyra miljarder, och sedan blir det fråga om skadestånd.
TP: Har du några visioner för framtiden du vill dela med dig av?
AD: Framför allt att vi fortsätter satsa på kollektivtrafiken. Det är jätteviktigt för att vi ska kunna bygga en grön och hållbar stad, där vi bygger ihop staden bättre. Vi har förslag på att sälja vissa kommunala bolag och satsa ännu mer på kollektivtrafiken. Vi tror det är viktigt att trafik-ökningarna framöver sker med kollektiva resesätt. Vi vill satsa mycket på förorterna, viktiga investeringar i att rusta upp parker och grönområden, bostäder och skolor och så vidare. Det har inte hänt mycket i våra förorter sedan 70-talet.
– Och vi vill att den som bor i hyresrätt ska kunna köpa sin lägenhet till rabatterat pris, de pengar som kommer in ska investeras i området. Så skapar vi också en blandning av upplåtelseformer.
När Trädplan påpekar att alla inte kan eller vill köpa sin lägenhet utvecklar han: Man ska inte behöva lägga en egen insats utan då blir det vad man får låna. Den som inte kan eller vill ta lån ska kunna bo kvar som hyresgäst.
TP: Har du några avslutande ord?
AD: Jag vill säga att det är jättebra att det finns organisationer som Trädplan som jobbar aktivt med att ta fram fakta. Lite påminner det om att återuppväcka en kunskap – runt förra sekelskiftet tyckte man att det var jätteviktigt med mycket grönska, parker och sjukhusparker byggdes överallt och därför är Göteborg så grönt. Jag hoppas vi kan bygga stad på ett annat sätt, med grönska!